host host
Har inte haft lust eller ork att skriva nått på sista tiden. Jag har slängts in i den härliga arbetsförmedlingsvärlden igen och jag har blivit sjuk. Skulle inte förvåna mig om det är grissjukan. Jag är pank fram till i mitten av november, tills dess får jag klara mig själv med att fixa cv, gå omkring tigga jobb. Får väl se hur det går men först måste jag bli frisk....känns fan som jag har feber :S
Har börjat trivas rejällt i huset, vi har fått dörrar nu så jag sover bättre.
Men allt det här var inte anledning till att jag ville skriva idag. Utan det faktum att jag upptäckte något med mig själv. Jag tittade på ett känslosamt avsnitt av Grey´s Anatomy då jag plötsligt kom att tänka på att jag gråter bara när det handlar om alla andra än mig själv och mina egna problem, känslor. Kanske är det för att jag inte vill tycka synd om mig själv eller verka svag.
Det är inte bara det att jag inte kan gråta, det är alla andra känslor med...jag har svårt att bli arg på någon (konflikträdd) jag tycker inte ens om mig själv. Hur ska jag kunna ens hitta någon att tycka om? Om jag inte accepterar mig själv som jag är?
Måste allt vara så svårt? Jag vet inte min plats i världen, jag är fan för mesig, svag för att söka rätt på den. Vad ska jag göra med mitt liv? Life sucks! Jag sitter här i mitt rum, skriver på min egna dator med tak över mitt huvud när jag vet att det finns dom som har det så mycket sämre. (såg madonnas program om afrika igår) Men jag kan fan knappt se ljuset någonstans....jag trampar runt i ett träsk med lera upp till knäna och kan fan inte hitta den rätta vägen fram.
Det måste ske en förändring. Jag står inte ut.
Har börjat trivas rejällt i huset, vi har fått dörrar nu så jag sover bättre.
Men allt det här var inte anledning till att jag ville skriva idag. Utan det faktum att jag upptäckte något med mig själv. Jag tittade på ett känslosamt avsnitt av Grey´s Anatomy då jag plötsligt kom att tänka på att jag gråter bara när det handlar om alla andra än mig själv och mina egna problem, känslor. Kanske är det för att jag inte vill tycka synd om mig själv eller verka svag.
Det är inte bara det att jag inte kan gråta, det är alla andra känslor med...jag har svårt att bli arg på någon (konflikträdd) jag tycker inte ens om mig själv. Hur ska jag kunna ens hitta någon att tycka om? Om jag inte accepterar mig själv som jag är?
Måste allt vara så svårt? Jag vet inte min plats i världen, jag är fan för mesig, svag för att söka rätt på den. Vad ska jag göra med mitt liv? Life sucks! Jag sitter här i mitt rum, skriver på min egna dator med tak över mitt huvud när jag vet att det finns dom som har det så mycket sämre. (såg madonnas program om afrika igår) Men jag kan fan knappt se ljuset någonstans....jag trampar runt i ett träsk med lera upp till knäna och kan fan inte hitta den rätta vägen fram.
Det måste ske en förändring. Jag står inte ut.
Kommentarer
Trackback
