MissDarkmind

Varför glömmer man alltid bort det viktiga man vill ha sagt när man ska sätta sig att skriva ner det? Riktigt irriterande. Det händer allt för ofta.

Ibland känns det iaf som att livet ändå kommer att ordna sig till slut, det börjar att hända saker, även för mig. Jag är så less på alla andra som lyckas i livet att jag vill spy ner dom. Och jag tror inte på folk som säger att dom är jätte lyckliga, att allt är så perfekt....antingen försöker dom lura sig själva genom att skryta för alla andra eller så är dom helt enkelt korkade...för jag tror om man verkligen är lycklig så ska man inte behöva skylta med det överallt, för alla. Ingen gillar någon som skryter. Skryta ska man bara göra om highscoren på tv-spel,wow gear och liknande.

Satt och såg 27 dresses idag (väldigt bra film för övrigt) då kom jag på att anledningen till att jag ser en massa film/serier är helt enkelt för att fly ifrån verkligheten. Jag inbillar mig att jag kommer att bli räddad av en prins på en vit häst någon dag men sanningen är att inte ett skit händer om jag inte gör något åt det själv...och jag ger alla filmer skuld till mina barnsliga fantasier. Och det är så oerhört frustrerande att se en film eller t.om läsa en bok där det händer saker som aldrig händer en själv. Deprimerande även, det hjälper knappast med att höra folk omkring en som har det så underbart bra heller.

Varför kan inte jag få vara lycklig någon gång? Jag som bryr mig om alla andra, vad som händer i deras liv eller om jag ska vara ärlig blir avundsjuk över folk som har det så jävla bra som dom säger. (om det nu är sant, vilket jag tror att det inte är för om det är så blir jag mer deppig) Sen så finns det dom man oroar sig för också, dom som har fått sitt hjärta utslitet, som jag känner en stor beskyddande känsla för.
Men jag då, är det någon överhuvudtaget som ens bryr sig om mig? någon som oroar sig för mig? (förutom min mor) Och är det ens någon mening att skriva här när jag tror det inte är många som ens läser vad jag har att säga. Anledningen skulle väl vara att få skriva av sig, spara på en massa papper som en riktig dagbok har.

Ibland känner jag mig så full av självförtroende att jag kan klara vad som helst, men i nästa sekund så är det den där tvivlande känslan i balhuvudet som dyker upp...som gör att jag nästan ger upp mina planer. Det är också jävligt irriterande, gör min vardag svår ibland eller nästan alltid. Det är antingen det eller min förmåga att skjuta upp på saker; "Äh, jag gör det imorn" pfff, yeah right! Nästa vecka möjligtvis, jag skjuter upp saker så länge att jag har målat in mig i ett hörn, inte kan undvika det längre. Det är det jag absolut hatar med mig själv, min motivation som i början är skyhög men som sedan trappas ner, slutligen blir noll.

Nae, det är väl lika bra att lägga sig, dra täcket över huvudet. Värdelösa liv.